Så kom då ytterligare en ”nära döden upplevelse”, och den här gången kunde det verkligen gått illa. Ja isbjörnsmötet på några meter var väl inte så hälsosamt, men här hann jag ställa in mig på att det kunde vara kört.
Idag visade sig Longyearbyen inte från sin bästa sida när jag vaknade. Men efter lite frukost så tyckte jag ändå att en fotopromenad i byn kunde vara ett bra sätt att fördriva tiden.  Den här gången tänkte jag hålla mig på den centrala sidan av byn och inte gå över älven.  Med andra ord en stilla promenad bland gamla gruvrester bort mot ”Blå byn” och sen upp mot vattenreservoaren. Nu tänkte jag passa på att testa lite olika filter, så ryggsäcken lastades full av objektiv, övriga kameratillbehör, stativ och extra vantar.

Efter ett litet tag lättade molnen något, men det var fortfarande hiskligt råkallt. Mina fingrar protesterade livligt över att behöva exponeras för kylan varje gång jag skulle byta filter. Till slut bestämde jag mig för att ge upp, men efter att ha slängt en blick upp mot Sockertoppen tändes idén på en toppbestigning. Jag såg två personer som var på väg upp, och det såg ju inte oöverkomligt brant ut…… (att man aldrig lär sig..). men först ett besök på Svalbardsbutikken för att köpa en flaska vatten. Det visade sig sedan att detta var det enda smarta jag gjort idag.

Sockertoppen, dagens mål

Det såg enklast ut att börja bestigningen bakom ”indianhusen”, och sen fortsätta snett upp mot röset på halva vägen. Hur jag skulle gå sen fick tiden utvisa.

Vy ut mot Hjortfjället

FILM:  Sockertoppen 1

Hur kunde jag tycka att det inte var brant? Nu fick hjärtat verkligen bekänna färg, och jag välsignade verkligen min smarthet att ta med en vattenflaska. Det här var svettigt! Sakta men säkert kom jag uppåt, och insåg snart att det gällde att tänka till var/hur jag satte fötterna.  Även på den här toppen var underlaget hårt och halt av blåsten. Ibland fick jag tom slå in tårna för att få fäste. Vad var det jag sa förra året när jag gick upp på Platån? Jo ta med broddar nästa gång…… Ovanför mig såg jag fortfarande de andra två personerna, som verkade ha det betydligt lättare att gå upp än jag., och de gick rakt upp mot toppen. Det kanske inte var så halt trots allt. Dessutom kom det nu en skidåkare nerfarande från toppen. Det såg ju äckligt lätt ut, men med tanke på underlaget gissar jag att hon fick jobba ganska bra. Precis efter att bilden togs stannade hon mycket riktigt och vilade.

Snart vid röset!

Framme vid röset stannade jag, dels för att här var stenigt så det var lätt att få fotfäste, och dels för att beundra utsikten. Det är en viss känsla att stå ovanför byn och titta ner på den.

Adventfjorden övergår till Adventdalen. Utsikt mot Operafjellet.

  

Film:  Sockertoppen 2

Nu insåg jag att det inte gick att fortsätta rakt upp mot toppen, det var stenhård snö som inte gav något fotfäste. Taktiken fick bli att jag drog mig mot öster där det fanns lite stenar. Här gick det att hitta lite lösare snö så fötterna fick lite grepp. Måste komma ihåg att gå den här vägen ner också. Nu märktes det på sluttningen att det verkligen var brant. Inte bara för att det var jobbigt utan när man tittade längs med toppen upplevde man hur det sluttade brant. Tänkte flera gånger att jag skulle ta upp mobilen och filma lite mer, men bestämde mig för att göra det på nervägen istället. Nu ville jag bara komma upp.

Hårdpackad snö, med Platåfjellet i bakgrunden.

Som tur var fanns här stenar som gjorde det lite lättare att klättra upp.

Så här såg det ut in mot Adventdalen

Snart uppe. Nu ska jag bara över krönet

En sista kraftansträngning, och så var jag uppe. Det är alltid lika spännande att komma upp på en ny topp, för att se hur där ser ut. Man kan ju lugnt säga att jag inte var beredd på överraskningen som mötte mig när jag kom över krönet – En topp till!

Men det var på den första toppen röset, och toppboken var, så det är kanske det här som räknas som Sockertoppens topp. Hur som helst så var det en jättefin utsikt åt alla håll, och byn såg verkligen liten ut där den låg.  Men här var riktigt kallt uppe, så kameran fick vänta tills jag förstärkt klädseln med en varm tröja och varma, torra handskar. Resten av drickan försvann snabbt, och jag önskade verkligen att jag tagit med en flaska till. Klart oproffsigt att göra ett sådant misstag.  Här träffade jag på de två damerna som gått framför mig, och som gått rakt upp mot toppen. Givetvis var de utrustade med broddar modell snökedjor med stora dubbar på.  Vi pratade en stund och de kommenterade just att jag inga broddar hade. Borde varningslampan tänts? Absolut! Gjorde den det? Nej….. Efter en stund sa vi hej, och de började bege sig nedåt. Nu kom kamera och stativ fram, och det blev några bilder även från den här toppen. Måste dock i ärlighetens namn säga att Platån var betydligt bättre. Finare utsikt och bättre kameravinklar.

Vy ner mot Huset och uppfarten till Breen

Platån, som ligger mitt emot Sockertoppen. OBS bilden är inte redigerad, utan molnen såg faktiskt så här konstiga ut ett tag.

Utsikt ner över byn, hamnen och Adventfjorden

Efter en liten stund kändes det som att jag bara upprepade mig själv när det gällde motiven, så jag packade ner stativet i ryggsäcken och började försiktigt gå nerför.  Kom ihåg min plan, och sneddade snett nedåt, bort åt det hållet jag kommit upp.  Långt nedanför mig såg jag två svarta prickar efter mina vänner från toppen.
Lugnt o fint nu,…. Lugnt o fint… lugnt o fiiiiiiiiii……..
Helvete!!!, där försvann plötsligt högerfoten och innan jag visste ordet av låg jag som en sköldpadda på rygg och for med en hisnande hastighet nerför. Paniken kom, och den blev inte mindre när jag slängde en blick neråt, i min färdriktning och insåg att jag var på väg rakt mot stenröset och alla de stenar som låg i dess närhet. Hann tänka att i bästa fall bryter jag alla benen i kroppen, eller så slår jag helt enkelt ihjäl mig.  Måste åtminstone försöka skydda huvudet innan smällen… Många tankar hann passera i huvudet… Stackars Fredde som skulle behöva drabbas av detta, och få ta hand om det hela på plats, och resten av familjen där hemma….  Men långt där inne i hjärnan fanns ju faktiskt lite kunskap om hur man ska hantera en sådan här situation, och jag lyckades sansa mig och använda hjärncellen lite.  Jag försökte desperat snurra runt för att komma upp på fötter och händer för att minska friktionen och glidförmågan mot snön. Men det stora klumpiga stativet i ryggsäcken gjorde den här manövern besvärlig, och det gick helt enkelt inte. Men plötsligt fick jag upp ryggen lite och studsade uppåt, och landade på armar och fötter. Och då stannade hela den okontrollerade nedrutschningen av. Det var som om en osynlig hand hade sträckts ut och lyft upp mig för att sedan sätta ner mig igen, (Är det pappa som är min skyddsängel….?) Puhhh!  Men nu satt jag här mitt i backen och befann mig på det mest hala stället. Bara hårdpackad snö/is runt mig. Försökte ta mig i sidled genom att bara lyfta på baken och ha snökontakt med händer o fötter, men fötterna gled direkt. Bara att sätta sig igen. Lösningen var enkel, jag fick att erkänna att jag behövde hjälp att ta mig därifrån. Vad göra? Ringa Fredde och be att han kontaktar Sysselmannen så de skickar ut en räddningsexpedition för att hämta ner mig? Vänta på att någon skulle komma? Då kom jag ihåg de två damerna. De hade nu kommit ner, men var de inom hörhåll? Jag började vissla, hojta och vinka, och till min stora glädje vände de sig om. Då vinkade jag ännu mer intensivt och jag märkte att de förstått min situation när en av dem vände och började gå upp mot mig.  Skönt, men hur skulle hon få mig härifrån? Det visade sig inte bli något problem. Hon förstod vad som hänt och hade tagit med sin väns broddar upp.  Mycket tacksam satte jag dem på kängorna och sen började vi gå ner. Jag på mycket knäsvaga ben.

Gud vad skönt det var att vara nere, Kunde inte nog tacka mina räddare, det här kunde verkligen slutat illa. Det var med stor lättnad jag kom hem igen och kunde få en varm dusch. Sen dog jag ett par timmar på sängen, men i drömmarnas värld var jag tillbaka i backen i fritt fall…..

Tack o lov. Hemma igen!

Vid niotiden på kvällen gick jag över till KROA för att äta middag, och då visste Fredde redan om min bravad. Precis som med den afrikanske prinsen som kom i helikoptrarna, hade det här spridit sig. I alla fall den delen av historien som sa att Freddes mamma behövde hjälp att komma ner.

Skål för att jag lever och har alla mina ben hela!

Varför tar jag upp den här dagen som en av de större händelserna under vistelsen här uppe? Svaret är enkelt. Det blev en väldigt minnesrik händelse, och kan jag få någon att tänka till innan de ger sig ut i vildmarken, så är det bra.
Vad har jag då lärt av den här dagen? Jo….

• Försök undvik spontana toppförsök, i alla fall på de här breddgraderna.. Ett toppförsök skall planeras mer noggrant.
• Ha alltid ett par rejäla dubbar med om det finns minsta risk för att lämna vägarna
• Ha ordentligt med dricka i ryggsäcken
• Underskatta aldrig snö, och läs av den lika noga som under sommarvandringarna
• Överskatta inte den egna förmågan
• Sunt förnuft är viktigast. Topparna finns kvar till en annan gång.
• Meddela någon att du ger dig ut och framförallt upp på en topp. Med andra ord ett färdmeddelande.
• Lyssna och lär av lokalbefolkningen
• Behåll lugnet och tänk.
• Det fungerar att få stopp på ett fritt fall i bra hastighet genom att ta bort en stor glidyta.

Vad jag skall göra i morgon? Köpa broddar med stora dubbar!!!!!!!!